GRABBAR, vi tjänar också på jämställdhet!

Kom igen nu, det är dags att ta tag i årorna och inte låta tjejerna göra jobbet.

Om inte annat så för vår egen skull, för vi män tjänar också på ett jämställt samhälle. Vi ALLA mår bättre i ett jämställt samhälle. Våra arbetsplatser blir mer innovativa och lönsamma. Samhället blir mänskligare och trevligare att leva i. Men låt mig fokusera på oss killar för en stund. Vad tjänar VI på jämställdhet?

Män ska inte gråta eller prata känslor

Kände du också att det var pinsamt att gråta inför andra som barn? Samhället lärde mig att vi pojkar skulle vara tuffa och inte visa känslor som rädsla och ledsenhet i onödan. Att gråta inför andra blev pinsamt. När jag blev äldre och mer kommunikativ förstod jag att känslor inte heller var något man skulle prata om. Inte med kompisarna och absolut inte öppet. Kanske öppnade jag mig för mamma eller för någon annan (företrädesvis kvinnlig) vuxen ibland, men alltför sällan kände jag att det var ok att dela vad som pågick på insidan med någon annan. Känner du igen dig?

Jag tror jag kan börja generalisera här. Vi, alltså vi pojkar, lärde oss att kanalisera våra rädslor, vår ledsamhet och andra icke önskvärda känslouttryck i mer socialt accepterade (maskulina) uttryck. Inte sällan som ilska och aggression. I de tuffa tonåren blev det säkert mer tydligt för många, då vi skulle lära oss om manligt beteende och strävade efter att bli som våra manliga förebilder. Var du en av grabbarna som mobbade? Slog du sönder saker när du var frustrerad? Blev du aggressiv och stöddig mot andra när du fått i dig några folkisar på en fest? Varför blev det så? Hade någon betett sig illa mot dig? Var du kanske egentligen ledsen? Inom psykologin kallar vi dessa kanaliserade känslor för primär- och sekundärkänslor. Alltså att våra egentliga känslor (primärkänslan) uttrycks med en mer accepterad känsla (sekundärkänslan). När det är vår kultur som bestämmer att pojkar och män inte bör visa eller prata om vissa känslor. Det är då det blir ett konkret jämställdhetsproblem som drabbar oss själva, och vår omgivning. Men det går framåt, pojkar och män är bättre på att bejaka och prata om våra känslor idag än tidigare. Det visar statistiken. 

Män har färre nära relationer

Hur har du det med nära relationer? Kan du prata med dina närmaste vänner om allt? Statistiken (SCB) visar att vi män har färre nära relationer än kvinnor. Dessutom är det färre män än kvinnor som har en riktigt nära vän, som vi kan prata med allt om. Det skiljer ungefär 10 % mellan män och kvinnor. Samtidigt visar forskningen att det som är enskilt viktigast för ett lyckligt liv är nära relationer. Men det går framåt tack och lov. Idag har vi män betydligt oftare minst en nära vän jämfört med för 30 år sedan. Fler män har nu alltså en nära vän att snacka med. Hänger det här ihop med vår förmåga och acceptans för att prata känslor med våra kompisar? Det borde hänga ihop. Relationer stärks när vi delar med oss av det som finns på insidan, och det gör vi när vi känner förtroende och tillit. Men fortfarande sitter många män fast i sociala konstruktioner som inte medger att vi delar med oss av vårt inre och istället för att prata med någon blir vi ofta ensamma i våra egna tankar och grubblerier, vilket ofta leder till depression. Äldre män (+65 år) är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken. Tre gånger fler män än kvinnor över 65 år väljer att avsluta livet i förtid. Att vi inte lyckas med nära relationer och att vara lika lyckliga som kvinnor är ett konkret jämställdhetsproblem, som drabbar oss själva och våra nära (om vi har några).

Män har sämre relation med sina barn och identifierar sig mer med sitt jobb

Hur är relationen med dina barn? Känner du dem lika väl som din partner? Vem går de till när det känns jobbigt i livet? Eftersom vi män både tar ut mindre föräldraledighet (kvantitet, tid med barnen) och generellt är mindre benägna/har mindre förmåga att prata känslor (kvalitet, nära dialog med barnen) får vi ofta en sämre relation med våra barn. Allting hänger ihop som ni märker. Jämställdhetsdebatten hamnar ofta på att vi män måste ta ansvar och dra vårt strå till stacken. Men vem vill inte ha en nära relation med sina barn? När vi ska söka längre föräldraledighet så blir vi ifrågasatta på ett annat sätt än kvinnor. Vi förväntas vara på plats mer på jobbet även om vi har små barn hemma. Vi har också längre startsträcka till att gå ner i tid under småbarnsåren. De sociala konstruktionerna tillåter kvinnor att vara mer mångfacetterade (att ha fler betydelsefulla roller). Därför har de lättare att både inse själva och bli accepterade när familjen måste få tid. Vi män identifierar oss mer med jobbet och känner ett större motstånd till att pausa karriärutveckling när barnen är små. För vad är jag om jag inte presterar på jobbet? Hur ok känns det för mig om min partner står för huvudinkomsterna i relationen? Även om vi inte har barn så är jobbet ofta det vi män identifierar oss med. Ett bra jobb är status för oss. Att få tid med barnen är livskvalitet för kvinnor. Ni märker att jag generaliserar, men ni fattar också poängen. I debatten är vi män priviligierade i arbetslivet. Vi tjänar mer pengar och får (och tar) mer ansvar. Men vad är livets poäng egentligen? Har jag vunnit om jag har bästa jobbet eller högst lön?

Ovan givna argument för varför vi män tjänar på jämställdhet är bara ett axplock. Vilka fler kan ni komma på? Så kom igen nu! Låt inte kvinnorna få ta ansvar för utvecklingen inom jämställdhetsarbetet längre, för så är det. Kvinnor är alltid överrepresenterade i forum där jämställdhet diskuteras. Vi får ju alltid höra att vi män tar plats i övriga sammanhang. Vi tar för mycket plats i det offentliga rummet och vi har för mycket makt jämfört med kvinnor. Men jag är säker på att kvinnorna i vår omgivning skulle uppskatta om vi tog mer plats i jämställdhetsdiskussionen och bidrog mer till en jämställd tillvaro. Och se inte jämställdhet som en kamp där kvinnor ska få mer makt på vår bekostnad, för så är det inte. Kanske får vi lämna en och annan stol i styrelserummen till förmån för fler kvinnor, men en mer jämställd värld kommer göra oss alla till bättre och gladare människor. Det vi förlorat på gungorna får vi ta igen på karusellen. En karusell där vi får bättre relationer med våra barn, mindre krav på oss att vara familjens huvudförsörjare, fler och bättre nära relationer, mindre depressioner, och som kronan på verket, färre män som inte orkar leva längre. 

/Andreas